Det första man kanske tänker på när man hör ordet medberoende är en person som är anhörig till en alkoholist. Men så behöver det inte vara. Eller rättare sagt – i de flesta fall är det inte så.

Medberoende handlar om ett beteende, ett livsmönster. Det här beteendemönstret skapades ofta tidigt i barndomen och var ett sätt att anpassa sig, få bekräftelse, undvika konflikter eller känna sig älskad. Det var en överlevnadsstrategi som var nödvändig då, men som har hängt med upp i vuxen ålder och istället blir ett hinder i livet. 

En person som är medberoende behöver alltså inte komma från ett hem där någon förälder var missbrukare, utan det kan ha funnits andra orsaker som gjort att personen utvecklat ett medberoende. Många föräldrar har själva dysfunktionella beteenden och kan tex bete sig som små barn som söker bekräftelse. Som vuxen söker sig en medberoende person ofta till partners/vänner/chefer som har liknande beteenden som föräldrarna hade under uppväxten. Vi attraheras av det vi känner igen och associerar det med trygghet.

Så vad är det då för beteende eller symptom som visar att någon är medberoende? Det handlar om att man anpassar sig och är andra till lags, att man sätter andras behov före sina egna. Att man anpassar sin kommunikation efter andra, att det man säger inte är det man egentligen menar, och det man egentligen menar vågar man inte uttala av rädsla för en negativ reaktion. Relationen till andra blir viktigare än det egna livet. 

Det kan låta dramatiskt, men alltför ofta körs de egna behoven över och den medberoende har till slut inte kontakt med sina egna behov och sin egen vilja. ”Vem är jag egentligen, vad vill jag egentligen?” är frågan många kommer med när de till slut börjar må dåligt av att ha det så här och söker hjälp.